Precis som i Smuts och Dödergök vill Katarina Wennstam sätta ljus på märkliga drag i både samhällsdebatt och kulturliv. Varför kan en man med uppenbart störda drag och en perverterad kvinnosyn bli tolererad, ja till och med uppburen, när han visar allt detta på en teaterscen? Varför filmas våldtäkter som vore det ett slags porr? Och varför är det fortfarande så fruktansvärt komiskt det där med att "tukta en argbigga"
Katarina Wennstam slog igenom med sina två reportageböcker om mäns övergrepp på kvinnor Flickan och skulden (2002) och En riktig våldtäktsman (2004), och fick en enorm framgång med sin första roman Smuts (2007), som följdes upp förra året med Dödergök. Alfahannen är sista delen i denna trilogi.