Lost in Mobility?: Labour Migration from Baltic Lithuania to Sweden

The dissertation shows that the consequences of the neoliberal policies of the post-communist and post-crisis transformations, together with the construction of formal migration channels after EU accession, constitute various migrant categories. Individual strategies of actively looking for channels to exit and enter, combining them in different ways at various points of the migratory process and establishing informal social networks are re-constituting who can be and who is a migrant. Furthermore, following the economic crisis and austerity measures, the decision to emigrate extends beyond individual survival strategies, instead becoming bound to an individual’s perception of the (ine)quality of life and pursuit of a better quality of life for oneself and one’s family across time and in different places. Finally, as the interviewed Baltic experts agree, the EU’s policy of the free movement is socially and economically problematic, although the official Baltic states’ policy responses focus primarily on ‘talented’ and ‘needed’ diaspora members’ return or engagement. These policies have proved to be inadequate to address demographic and socioeconomic challenges in part brought about by emigration.

The structural-institutional conditions, states’ and migrants’ strategies engender mobility as a social norm in the sending countries and promote and constitute the perpetuation of migration of both ‘precarious labour migrants’ and ‘active talented EU mobile citizens’.

Avhandlingen avser att bidra både teoretiskt och empiriskt till ökad kunskap om den fria rörligheten inom EU med fokus på arbetskraftmigration från Litauen till Sverige. Inspirerad av kritisk realism som samhällsvetenskaplig metod är syftet att bidra till att förklara såväl dynamiken i som det individuella beslutsfattandet bakom den omfattande arbetsutvandringen från de baltiska staterna samt att diskutera dess socioekonomiska konsekvenser och politiska inverkan. Teoretiskt utgår avhandlingen från en modell som syntetiserar social transformation med en utsträckt version av Hirschmans analytiska ramverk för ‘sorti’, ‘protest’ och ‘lojalitet’. De tre empiriska artiklarna, som huvudsakligen bygger på semistrukturerade djupintervjuer, ligger inom detta ramverk. Två av artiklarna syftar till att förklara migranternas beslutsprocess i fråga om stay-exit-entrance mot bakgrund av de strukturella och institutionella sociala förändringarna som följde av: (1) självständighetsförklaringen från Sovjetunionen 1990; (2) anslutningen till EU 2004; och (3) den ekonomiska krisen 2008/2009 med följande åtstramningar. Den tredje artikeln för in de baltiska ländernas eget perspektiv i den bredare öst-västliga migrationsdebatten.

Avhandlingen visar att följderna av den postkommunistiska neoliberala politiken och omvandlingen efter den ekonomiska krisen, tillsammans med uppbyggnaden av formella migrationskanaler efter anslutningen till EU, bidrar till att skapa olika migrantkategorier. Individuella strategier för att aktivt leta efter kanaler för exit och enter, kombinera dem på olika sätt och utifrån olika stadier i migrationsprocessen samt etablera informella sociala nätverk bidrar till att (re)konstituera vem som kan vara och vem som är en migrant. Vidare, efter den ekonomiska krisen och de införda åtstramningsåtgärderna, handlar beslutet om att emigrera inte bara om individuella överlevnadsstrategier, utan också om individuella uppfattningar om vad som är livskvalitet och inte, (på engelska – (ine)quality of life), liksom strävan efter en bättre livskvalitet för sig själv och sin familj över tid och rum. Slutligen, som de intervjuade baltiska experterna är överens om, är EU:s politik för fri rörlighet socialt och ekonomiskt problematiskt, även om den officiella baltiska politiken i första hand fokuserar på ‘begåvade’ och ‘nödvändiga’ diasporamedlemmars engagemang eller återvändande. Denna politik har visat sig vara otillräcklig för att ta itu med demografiska och socioekonomiska utmaningar som delvis orsakades av utvandring.

De strukturella institutionella förhållandena och staternas och migranternas strategier skapar rörlighet som en social norm i länder med framträdande utvandring och bidrar till fortsatt migration, både vad gäller ‘prekära arbetskraftsmigranter’ och ‘aktiva och begåvade EU-mobila medborgare’.